Göran C O Claesson

 

Bryggdebut

Jag har en väldigt fin båt. Det e den finaste båten i sandlådan. Den heter Saga. En annan grabb i sandlådan har också en båt men den e mycket mindre, och den e ihålig. Den går att ösa sand med – det e ju fel! Min Saga går på London.

Hans pappa kör gräsklippare. Det e nog svårt för ibland sticker han ut tungan när han styr. Min pappa kör Gripsholm. Han sticker inte ut tungan. Gripsholm går på Nyork å på kryssningar. När pappa e hemma ligger den nedanför Sjöfartsmuseet. Då har jag fått följa med mamma å hälsa på. Pappa har en fin mössa och fina kläder med ränder på.

Gripsholm e större än hus. Där finns fina hissar med konstiga dörrar som man kan se igenom. Dom ser ut som en massa långa ärtrör. Man får inte sticka in handen mellan dom, säger mamma. När vi ska in i hissen, drar mamma bort rören precis som mormors draperi. Det är roligt att åka hiss.

Högst upp finns det nå’t som heter kommando­brygga. Där e pappa och en massa konstiga saker, men jag har inte fått känna på dom för mamma har hållit mig hårt i handen när vi har va’t där. När vi va’ där, pratade mamma och pappa om någon som hette Kollega. Han var kapten på en kanalbåt.

Och så prata’ dom om mig. Pappa ville visst ha med mig när han hälsa’ på Kollega. Mamma tyckte inte det var bra. Hon sa: du vill skryta med pojken men han kan ställa till med nå’t. Pappa sa: du säger ju själv att pojken e lugn och förståndig! Jo, han e ju det, sa mamma. Jag tycker om när dom vuxna säger att jag e förståndig.

Jag fick nog följa med, för jag kommer ihåg en sak som hände. Pappa och jag va’ på en liten kommando­brygga men pappa hade inte sina fina kläder med ränder på sig. Det va’ en annan farbror som hade det. Det va’ nog Kollega, och han va’ väl kapten. Pappa prata’ och prata’ och prata’ med honom. Ibland titta’ dom ned i vattnet. Det bubblade där.

Då börja’ väggar av sten komma upp på sidorna och en trävägg rakt fram, högre och högre. Det var så’na väggar av sten som finns vid Sjöfartsmuseet, men här rann det vatten på dom. Det var konstigt.

Så började jag se närmare på den stor sak som såg ut som pappas guldklocka men som hade liksom en stång som stack ut från mitten. Förut hade kaptenen dragit i den stången fram och tillbaka, och då hade det plingat. Så jag försökte själv. Stången stod högt uppe men jag klarade att få tag i den och drog ner den. Pling, sa det.

Då hör jag någon alldeles bakom mig ropa:  Har I blitt galna på brygga? Slå full back rätt inne i en sluss!

Jag såg inte den som skrek men jag hörde att han var arg, och jag såg att pappa och kaptenen blev rädda. Kaptenen sprang fram och drog kvickt upp stången. Pappa sprang fram och tog mig hårt i handen. Sedan började både kaptenen och pappa att skratta, och kaptenen gick fram till ett hål i väggen och pratade in i hålet.

När vi kom hem, sa pappa till mamma att pojken talar förståndigt men att han är lika klåfingrig som andra ungar. Han blir nog en bra sjöman, sa pappa.