David Jemsby


ESTRADPOESI (Läses "flytande")

 

En dikt om vad ord kan göra.

När ord gör skillnad.


I mitt samtal med dig ser jag dig,

men säger bara lite av vad jag ser

hos dig.

I ögonblicket efter står jag tyst

och bara tittar.

I nästa ögonblick säger jag resten

av vad jag ser hos dig.

I ögonblicket därefter ser jag vad

som har hänt hos dig.

En dikt om relationer.

1+1=2

 

Du tappade dig själv i en älv av folk och stress,

fick tristess där jag försökte ge inspiration till

att vilja vara. Som fångad i en snara i en skog

var det inte du som log, men förstod att det

ända sättet att komma vidare på var att vara sig

själv och hitta sig själv. Du är du och jag är jag

kan ju alltid vara en bra början. Vilja, välja och

våga vara tillsammans kan ju möta motgång när

det inte finns en gemensam vilja att nå något

tillsammans. För om man går vilse i någon annans

värld blir tyvärr inte världen vackrare. Här kan vi

istället vara varandras fackelbärare för att upptäcka

det vi inte visste om oss själva. I själva verket kanske

vi ville utvecklas tills dess att vi blir bättre på att mötas,

istället för att stöpas in i stereotypa roller. Ärlighet håller

bättre i längden och att vara en i mängden är inte hur

någon vill känna sig. Så när jag är jag och du är du har vi

en bättre utgångspunkt, eller hur!

En dikt om att uppleva

Normens kvävande handske.

 

Jaanteere!

 

Vad tyst det är.

Varför säger ingen något?

Är det upp till mig att säga

något för att andra ska börja

prata. Egentligen ingen tvekan,

men faller ändå tillbaka i

dekadens.

Bor i Sverige.

En dikt om var eftertänksam.


Saker man kan vara för utan

 

En onödigt tungt lastad figur blev till

sist lite onödigt sur. Han stjälpte till

sist ut ölen på en annan filur som blev

alldeles dyngsur.


En onödigt trång bur blev lastad full

med hönor där de tappade titeln djur

och inte längre fick vistas i denna natur.


En onödigt hård dörrvakt tog i och slängde

ut en besökare för att han krökade, lite för

full, men han borde inte ha tagit i så han

ramlade omkull.


Ett onödigt inplastat meal fick ett företag

från en fördelaktig deal.


En onödig kommentar

fick ett fysiskt svar.


En onödigt lång väntan släckte en förväntan.


En onödigt förfallen ung person skapade en

fördunklad verklighet för de andra.


En onödigt överdriven makt fick den

andra sidan att skapa en pakt.


En onödigt tilltagande försiktighet

fick en bidragande misstänksamhet.


Ett onödigt hårt dömande tog bort

ett antal drömmande.


En onödigt förbryllad letande fick

ett svar av en vetande.


En onödigt komplicerad fras slutade

med ett ras.


En onödigt förstorad sak lämnade

alla inblandade i ett regn utan tak.

En skildring av det nya och våga ta steget ut

i det okända, möta kärlek, förändras och

gå vidare.


Inför en Ocean!

 

Ett flyende landskap.

En vild regnbågsfärgad vind som

skriker av röster från en hel kontinent.

Du står och vacklar och vet inte om du

vill gå längre. Om du inte gör det kanske

du heller inte kommer vidare.

Så ligger all trygghet i ljumma böljor som slår

samman med den livliga, vilda och pulserande

vinden som knackar på och frågar:

-Du, är det inte dags att gå?

Vi måste fortsätta vandra. Även om vi står

själva kommer det att finnas andra. Vilken stig

du än väljer att vandra kommer ingen

kunna klandra. Bakom ligger os av kött

och lustar och ingen visste vad just du behövde

bara att det som var kvar och sövde som dekadens

om vi inte följde våran plikt. Plikten om at avvärja

våra laster.

-Mitt snus.

-Dina cigg.

-Mitt ligga till lags.

-Dina ligg.

-Mina så ska det va.

-Dina vadå.

Därifrån kan vi se med nya ögon mot framtiden

och känna vinden piska mot ansiktet med nya

andetag av frisk luft och se förbi alla triviala

händelser och omfamna oss med förbarmelser

om vi behöver. För vi vet att det här inte kommer

att gå över. Det kanske inte handlar om oss, men

det finns hos oss och kommer alltid att finnas där.

Det är så att vara kär. Ibland i en kust, ibland

känns det sådär när den lär oss hur små vi faktiskt

kan vara.

Vi måste fortsätta vandra för att

finna oss själva och vi kommer alltid att stå framför

en ocean där allting vore som om det vore för första

gången där världshaven står på rad i evighetens

horrisont där vi glömde bort TV-Spel, Y-front, USB

och konfontationer.

Vi måste fortsätta vandra för att

kanske finna oss själva i andra eller finna andra

och uppskatta dem. I våra än så länge mobila hem

kan det vara den ända vän vi har med oss

påväg dit vi ska. För vi kommer

alltid att stå inför en ny ocean

och vi kommer alltid behöva

fortsätta vandra.....

..............................

....med varandra.

En dikt om att undanhålla känslor.

Ytspänning!

 

Vi står och ler som om solen lyste

rakt igenom fönstret en

sommardag och solstrålarna

lyser igenom ögonen och

tände oss som två 45 Watts

lampor. Skenet tindrar som en

snöboll som exploderat mellan

oss där kristallerna yr runt

i vakum och fryser stundens

magi.


Elektriciteten talar dock

och leendena kommer som

uppbända av situationens

spänning. Den bränning som

fanns i luften talar tyst och

skulle kunna tända eld på en

fjäder.


Vi står och ler för det

vi ser är våra leenden och ett

utagerande beteende skulle

lämnas utanför utan anseende.


Havererande gör vi små gester

för att dölja mun torrhet och en

obekväm känsla.


Du ler, men ser inte att under

ytan döljer sig en känsla som

skär som en sågklinga genom

bröstet där trösten är långt

bortom denna dag som plötsligt

förvandlades till natt. Det

kanske skulle kunna försvinna

med ett skratt, men vet att

den som lägger sordin på

allt blir skvatt galen vilket ofta

klingar i detta skratt.


Jag säger att det är lugnt

eftersom jag kan ta det

sedan och stå raklång som

en man.


Du tittar som genom

elektricitet i andra hand och

ler för att du inte ser.


Vi ler för att det inte lämpar

sig att prata om sådant här.


Vi ler som två glödlampor

som gick från vitt till svart,

från dag till natt för att det

sår vi haft aldrig har fått något

utrymme för att få finnas där.


Sånär som en fjäder skulle

kunnat ha fattat eld om den

träffat bränningen som fanns

i luften, men här finns inte

utrymme för sådant där vi

knyter slipsarna så hårt

att det blir svårt att andas.

Här lever vi med ytspänningen

och kommunicerar genom

spindeltrådar vars väv lägger

sig som ett mycel i halsen och

täpper till de toner som där en

gång fanns.


En fjäder skulle ha fattat eld

i den bränningen som gick

genom luften, men landade

på ytspänningen.

A poem about finding piece in the nature.

One with the nature

 

Desert, sun and a boiling heat

is all around. Nothing is growing,

not a sign of a wheat. Just the

thought, caught the moment

and brought it here. In a

winter full of snow and cold,

it is just when the autumn is

growing old. There I melted

a spot in the snow, refusing

to realise facts.

Holding on to an inner

feeling, I am trying to reach

a place of relief. In piece with

everything around a centre

could be found.

In a calm statement

movements in the

environment is in one. To

feel all elements and feel

and be aware of the nature

is a lesson of itself. When

body and mind can speak

together there is nothing

else in focus. When nature

speaks for itself without a

sound an endless source

is laying all around.

Like a half it is seen

as one when it is experienced.

Awakening some parts of the

body is like to open a shell

and find a pearl. First when

you find the key you can

open up and see.