Conny Knutsson


Sensommar

 

Långsamt tränger augustinatten undan

de aldrig sinande sommardagarna

långsamt rinner ljusets flöde undan

trängda av augustinattens intåg

 

I augustinatten dansar skuggorna

längs gatlyktornas sken

flämtar sommarens sista andetag

krusas mina hårtussar

av silvervita stänk

 

Augustimånen lyser blek

på den molntussade himlen

månljuset blänker silvervitt

mot den krusande vattenytan

 

Stråk av kalla vindar

rufsar mitt hår

månens ljus tonar bort

molntussar dansar

på den mörka augustihimlen

 

 

Höst

 

Endast fragment

kvarstår av sommaren

minnen blott 

nostalgi?

Framtidsvisionernas tid är här

i morgon då…

till våren ska …

 

 

Vinter i stan

 

Ur den stillastående röken

från bilarnas avgaser

reser sig de frostiga fasaderna

likt bleka teaterdekorer

strikt uppställda 

mot fastfruset draperi.

 

Från värmeverkens höga skorstenar

tonar röken upp sig

mot den blålila januarihimlen

som fastfrusna siluetter

oförmögna att röra sig

 

Det är vinter i stan.

kylan har greppat och

förlamat staden.

oskyddad

under en tunn hinna

mot en oändlig rymd.

 

Solen lyser som aftonstjärnan

svagt i horisonten.

År vi obemärkt på glid

mot den yttre delen av rymden

oförmögna att vända tillbaka?

 

Gamla stans tinnar och torn

pekar vasst mot den livlösa himlen

skyddande dess huskroppar

tätt sammanslutna

intill varandra

 

Som ett vitt skynke av kristaller

ligger Riddarfjärden där

fastspänd mellan stränderna

sträv och återhållsam.

 

Det är vinter i stan

kylan har tagit sitt bittra grepp

staden andas tungt

fastfrusen under vita skynken,

mellan siluetter och frostiga fasader.

 

Något rör sig ändå

en svag puls

små vibrationer

det kärvas och gnisslas

rök ur munnar

från hopkurade människor

ger tecken på liv

 

Staden lever trots allt vidare

trotsande alla yttre grepp

 

 

I väntan på våren

 

I väntan på våren

som sänder sitt bleka ljus

som sakta fräter bort

det mörka och dystra

letar sig fram

och in i våra frusna själar

 

I väntan på våren

som sänder sitt milda

jungfruliga leende

mildrar det bleka

och för ut oss

ur våra vintergömmor.

 

Våren -

som i nästa stund blåser bort

som ett torrt löv i vinden

hånskrattande ekar den mellan

knutarna på husen

en kurragömmalek

med oss otåligt väntande.

 

När hittar våren tillbaka?

 

 

Landsbygdens sommarnatt

 

Ljuv är landsbygdens sommarnatt   

mjuk blir himlen

under nattens intåg

som likt en filt

lägger sig

över landskapet.

 

De sträva sädesslagen

ute på de öppna fälten

tycks mjukna 

i sommarnattens

märkliga ljus.

 

Landsbygden grusvägar

som långsamt ringlar fram

likt ljusa sandstränder 

mellan de mörka skogsfonderna

och de skimrande trädgårdarna.

 

I landsbygdens sommarnatt

doftar

fältens grödor

skogens mossor

trädgårdars prunkande växter

allt i en aldrig sinande

sinnesström.

 

Ljus är sommarnatten

i dess öppna landskap

himlen når endast skymning

sänder sitt matta ljus

stillsamt vaggas bygden

till rofylld vila.

 

 

Skuggad av tiden

 

Jag är skuggad av tiden.

 

Skuggor ur mitt förflutna

kastar långa svep

följer alltid efter mig

 

Jag kommer aldrig undan

de skuggor som redan finns

ingen tid förmår

sudda ut det förflutna

 

Ingen sträcka är lång nog

att få skuggorna uttänjda

sköra nog att brista

 

Kan inte skydda mig i mörkret

där skuggorna blir vita

likt yrande snö

letar de sig in i de mörkaste hörn

 

De ljusa minnena

tycks dränkas i mörkret

eller blekna bort i ljuset

 

Aldrig bleknar

mina mörka skuggor

ens i det ljusaste rum

 

Kanske ljuset runt mitt mörker

ger mig mer hopp

än att själv stå i ljuset

med det mörka runt mig

 

Allt är inte kolsvart

I det mörkaste av mörker

vänjer sig ögat

framträder alltid något

men det tydliga

kan bara ses

i mitt inre

 

I mitt inre kan alltid ljuset framkallas

men aldrig tända allt runt omkring mig.

 

 

Vägen

 

Längs den långa allén

ser jag frostiga träd,

strikt uppställda

stela och fastfrusna

 

Ohotad är vägen

mellan träden

orörliga i det stilla

och dimmiga landskapet.

 

Vem vågar droppa varmt vatten på det frusna

lösa upp det som stelnat i sin fasta form

vågar beakta de oförutsägbara?

 

Vem vågar kliva in i det dimmiga

och för stunden osynliga

lämna det bakom sig

som dimman snart döljer?

 

Kanske jag behöver det raka och uppställda

gå vägen mellan träden,

den så synliga och enkla

 

Ohotad är vägen

som håller dimman kvar

på andra sidan träden

 

Trygg är dimman bakom träden

som döljer det jag inte vill kännas vid.