Charlotte Ekbom


En landsförvisad mans hustru                 

Den gamla kvinnan vänder upp blicken från korten och tittar på mig. Huden är gråblek och över läppen vilar små mörka hårstrån. Ögonen är fyllda av visdom och magi. Plötsligt skäms jag, utan anledning. Oroar mig för om jag måhända har kvar lite matrester på kinden. Jag önskar att jag satt på mig en finare klänning, att jag inte vore så liten och rund. Jag vet att jag inte är någon vacker syn, har väl aldrig så varit. Ändå måste ju Love tyckt att jag var söt en gång. Men jag var endast fjorton år när vi träffades och han arton. Knappt vuxna.

- Jag ser här att du vilar på en sorg, säger kvinnan med dov röst från andra sidan bordet.

Sina späda händer håller hon kupade över de återstående korten i leken.

Genast kommer Loves ansikte framför mig. Hans höga panna, den markerade hakan och den långa, raka näsan. Det är nu snart två år sedan min make blev tvungen att fly till Amerika. Han anklagades för att ha stulit reverser och försökt förgifta procentaren von Scheven. Jag kan inte tro, vill inte tro, att det är sant.

Någon gång i månaden skriver han till mig. Trots att jag inte är vidare skriftkunnig lyckas jag tyda breven med hjälp utav min svägerska. Det märks så väl att Love har ordets gåva. Hans berättelser om landet i väster är målande och intressanta. Och i varje brev bedyrar han sin kärlek till mig och familjen. Ändå kan jag inte låta bli att tvivla på hans ord. Om han nu håller så mycket av mig, varför gör han då inte mer för att vi ska kunna återförenas? Sanningen är väl den att han har det bättre utan oss. Jag var ändå aldrig fin nog åt honom, bara en enkel bryggardotter från Edsberg. När min änkemor miste livet förbarmade sig Love över mig och begärde att jag skulle få stanna hos hans föräldrar på Antuna. Min naiva förälskelse fick väl honom att växa och känna sig betydelsefull.

- Det är ingen idé du fortsätter att hoppas, fortsätter kvinnan sammanbitet och för en sekund tycker jag mig nästan kunna ana en glimt av skadeglädje i hennes blick.

Jag ser ut genom fönstret, som för att rena mina tankar. Ludvig kommer gående över gårdsplanen och hans mustaschprydda ansikte är som så ofta vemodigt. Även om han aldrig yttrar något om saken begriper jag ju att han saknar sin far.

Kvinnan börjar samla ihop sina kort medan hennes käkar tuggar i luften.

- Var det allt? frågar jag och kan inte låta bli att låta en aning hård på rösten.

- Räcker inte det? Hon flinar så att hennes övre tandrad blottas.

Där den högra kindtanden skulle ha suttit gapar ett svart hål.

- Det borde vara kostnadsfritt när det inte är goda nyheter.

- Jo, men nu har ju fru Almqvist redan erlagt betalning.

- Så ju mer jag spenderar desto mer elände får jag höra, menar ni?

Kvinnan stoppar med fumliga fingrar sin kortlek i kjolfickan under det att hon reser sig upp. Hennes käpp har stått lutad mot stolsryggen under hela läsningen, men när hon nu drar ut stolen faller käppen platt till golvet. Spontant böjer jag mig ned för att ta upp den. Kvinnan sänker sig ned bredvid mig och under några sekunder snuddar våra händer vid varandra över den krokiga käppen. I mörkret under bordet är det bara kvinnans gulnande ögonvitor som lyser.

- Han kommer att gifta om sig i Amerika, väser hon plötsligt fram medan saliven spottar ur hennes fuktiga mungipor.

- Du ljuger, viskar jag tillbaka och känner håret resa sig i nacken.

Kvinnan ler medlidsamt. Rynkorna kring hennes ögon tycks vara oändliga till antalet.

- Han kommer aldrig att återvända till dig, han kommer att dö i Tyskland.

- Vill du vara snäll och lämna min bostad nu.

- Jag säger bara vad korten berättar, Maria.

- Försvinn ut ur mitt hus!

Jag kippar efter andan, vet inte vad som tagit åt mig. Aldrig tidigare har jag visat en sådan ogästvänlighet mot en främling. Tvärt ställer sig kvinnan upp och börjar stödd mot käppen förflytta sig mot dörröppningen. En gång stannar hon upp och tittar efter mig, men min blick får henne genast att vända sig om och fullfölja sin sorti. Inte förrän hon är ute ur huset och jag ser hennes tragiska gestalt försvinna bort över gårdsplanen börjar mitt hjärta slå långsammare.

- Vem var det där?

Jag svänger runt och upptäcker att Ludvig står bredvid mig med händerna på ryggen. Han har fortfarande sin rock på sig.

- Åh, ingen särskild. Jag var enfaldig nog att tro att jag skulle kunna få reda på någonting om far.

- Men hon kom förstås endast med ledsamma nyheter?

- Ungefär så, ler jag ömsint mot min kloke son.

Han har sin fars näsa och de talar med samma rappa tunga.

- Du borde inte släppa in sådana där sibyllor. Tror du verkligen fortfarande att han är oskyldig till anklagelserna?

- Givetvis, fnyser jag utan att se honom i ögonen. Din far är en redig människa. Han dricker inte och är dessutom prästvigd.

- Så varför blir han då inte rentvådd?

- Det är inte så enkelt, han är inte här och kan förhöras.

- Men om han nu ännu håller av dig så mycket, varför gör han då inte mer för att ni ska kunna leva tillsammans?

- Du vet mycket väl att jag inte har någon möjlighet att resa till Amerika. Dessutom vill jag inte fara ifrån dig och din syster.

Med vana fingrar rättar jag till min hårknut och bestämmer mig för att fly ut i köket.

- Men mor, det ryktas i staden om att han har umgåtts med andra kvinnor.

Jag stannar mitt i steget. Min mun drar reflexmässigt ihop sig och för en sekund sluter jag ögonlocken.

- Sluta upp att tala strunt, Ludvig, du ska inte tro på allt du hör.

Jag slänger ett barskt öga på min son och upptäcker samtidigt att han döljer någonting bakom ryggen.

- Vad är det där? nickar jag i ett tafatt försök att ändra konversationens riktning.

Han tvekar ett ögonblick, osäker på vad jag åsyftar, men tar sedan fram boken och börjar bläddra på måfå mellan de gulnande bladen.

- Det är en kopia av Det går an, säger han sakligt. Fars teorier om det fria äktenskapet är verkligen intressanta.